Meny

Där bor journalisterna (2018)

Du hittar en hela analysen i Institutet för Mediestudiers årsbok. Det här blogginlägget handlar framför allt om metoden bakom researchen.

För snart fyra år sedan konstaterade vi att klyschan stämmer – större delen av journalisterna bor i Stockholm, och helst på Södermalm, när vi för Institutet för Mediestudier kartlade landets journalister1 i ”Där bor journalisterna”. Nu har vi gjort om kartläggningen för att se vad som hänt sedan sist. Den här gången har vi också tittat extra noga på hur journalisterna bor i Stockholm, Göteborg och Malmö.

Allra först kan vi konstatera att den övergripande bilden står sig. Journalisterna är överrepresenterade i storstäderna, och ingenstans är de så överrepresenterade som på Södermalm i Stockholm. På den här kartan är varje prick en yrkesverksam journalist:

Karta över Södermalm i Stockholm, med en prick för varje journalist
Varje prick representerar en journalist. Journalisterna är slumpmässigt utplacerade i sin a respektive postnummerområden.

Och bor de inte i storstad, så är de ändå överrepresenterade i centralorter och tätorter. Det gäller i stort sett hur vi än bryter ner landet, och vilken landsända vi än tittar på. (Några intressanta undantag är Kronobergs län, där andelen journalister som bor i tätort ligger närmare genomsnittet för befolkningen, och Hallands län, där fördelningen mellan större städer och småorter än relativt jämn.)

Karta över tätortsgränser, överlagt med en prick för varje journalist
En skärva av Småländska höglandet, med tätortsgränser och journalister utritade. Journalisterna bor i större utsträckning än övriga invånare här i tätorterna.

Några saker har förändrats sedan sist:

  • Det är färre journalister nu. Mycket färre.
  • Journalisterna har blivit ännu mer koncentrerade till storstäderna
  • Men inom storstäderna har fördelningen ändå jämnats ut något

Den första punkten ställer oss inför ett metodmässigt intressant dilemma. Studien utgår från två listor över postnummer till medlemmar i Svenska Journalistförbundet (SJF), där varje postnummer motsvarar en i Sverige bosatt yrkesverksamma medlem. Detta är den bästa praktiskt möjliga definition vi har, men den är givetvis inte heltäckande. Listorna är hämtade i augusti 2018 respektive mars 2015. 2018-datan innehåller 11 585 yrkesverksamma medlemmar med adress i Sverige, och 2015-datan 13 1902. Antalet har alltså minskat betänkligt. Förutom frågan om hur representativa SJF-medlemmarna är för journalisterna i stort, måste vi nu hantera frågan om de två tidpunkterna är jämförbara.

Enligt SJF beror minskningen på att tidigare medlemmar lämnat journalistyrket, snarare än på en plötsligt minskad anslutningsgrad. Förbundets egna undersökningar tyder på att åtminstone 70 procent av minskningen är en effekt av att färre personer arbetar som journalister i dag, medan en liten del kan hänvisas till lägre organisationsgrad. Eftersom vi bara listan med postnummer att utgå från, kan vi inte själva göra något försök till analys av ålderstruktur eller annat som möjligen kunnat komplettera SJF:s bild. Vi har valt att utgå från att de båda listorna i ungefär lika hög grad representerar landets journalistkår.

Vi kan jämföra SJF-siffrorna med SCB:s yrkesregister (SSYK-kod 2642), som har 11 084 personer i kategorin journalister år 2016 och 10 969 år 2015. Här ser vi alltså ingen minskning liknande den hos SJF, åtminstone inte än.

Nästa metodmässiga utmaning är att postnummergränser inte följer några andra administrativa gränser. Vi har därför fått mappa postnummerområden mot andra, mer meningsfulla områden, som kommuner, valdistrikt, stadsdelar och Samsområden. Den mappningen kan göras på lite olika sätt. Vi har använt tre:

  1. För varje område har vi räknat ut hur många journalister som skulle bo där, om journalisterna vore jämnt fördelade inom sina postnummerområden. Det ger för varje område ett decimaltal, typ “1,3 journalist”
  2. För varje område hat vi räknat ut det teoretiskt största och minsta antalet journalister som skulle kunna bo där. Det ger ett spann, som i vissa fall kan vara ganska stort, typ ”mellan 32 och 44 journalister”
  3. För varje område har vi räknat ut hur många journalister som skulle bo där i 90 procent av fallen när vi 10 000 gånger placerat ut dem slumpmässigt på all tillgänglig landyta i sitt postnummer. Det ger ett spann, men betydligt mindre.

Fördelen med 1. är att vi får ett enda tal. När vi tittar på större mängder områden, till exempel alla valdistrikt, så tror vi att det fungerar ganska bra, men när vi talar om till exempel enskilda stadsdelar så riskerar det att slå fel, om till exempel ett stadsdelsöverskridande postnummerområde till största delen täcker en obebodd golfbana. I sådana fall har vi i stället använt intervallen i våra beräkningar, och talat alltså om ett största och minsta antal journalister som (med 90 % sannolikhet) bor i ett område. Så har vi till exempel placerat 38,0 journalister i Rinkeby-Kista med metod 1, men skriver 37–39 i texten, eftersom det med 90 procents sannolikhet ligger inom det intervallet. I teorin skulle det, i extremfallen, kunna vara allt mellan 36 och 41.

Man kan tänka sig mer sofistikerade modeller också, genom att till exempel se till att en viss andel av journalisterna hamnar innanför en tätortsgräns, men de här måtten har dels fördelen att de är ganska enkla (mer komplexa mått riskerar också föra in dolda antaganden och nya felkällor), och dels att de är väldigt konservativa i relation till vår hypotes, att journalisterna är underrepresenterade i periferin. Här får vi mått där antalet journalister i glesbygd med all sannolikhet kommer att för stort snarare än för litet.

Ett oformligt postnummerråde som skär över flera valdistriktsgränser på en karta.
Ett postnummerområde (i gult) i Stockholm, och valdistriken i samma område (lila gränser).

Förutom att den här sortens mappning i sig är en yxig metod, så är den geodata vi har tillgång till inte helt exakt. Postnummergränser har vi köpt från Svensk Postnummerservice, för båda tidpunkter i studien, de flesta andra gränser kommer från SCB, eller från kommunerna. Även när postnummergränserna helt uppenbart varit avsedda att följa till exempel en kommungräns, så kan det finns skillnader i hur gränserna är dragna i de olika filerna. Inte minst gäller det gränser över öppet vatten. Här har vi låtit bli att placera journalister i mycket små skärvor på gränsen mellan områden, som annars hade fått bråkdelar av journalister; och klippt bort hav och stora sjöar.

Graf som visar andel journalister per 1000 invånare i storstäder (många), större städer (färre) och småstäder (få). Antalet är angivet som ett spann, mellan ett min- och ett maxvärde.
Journalister per 1 000 invånare, i olika kommuntyper (SKL:s kommungruppsindelning), angivet som spann.

Omfattningen av de här körningarna, tiotusentals mappningar mer flera metoder vid två tidpunkter, gjorde att vi lämnade QGIS (som är ett slags Excel för geodata, och normalt ett bra verktyg för den här typen av analys) helt utanför, och istället skrev all analyskod som Pythonprogram.

När mappningen väl är gjord, kan vi börja med det verkligt roliga; att ställa frågor till datan, som ”hur röstar folk i de områden där journalister är överrepresenterade?”, ”hur har inkomsterna förändrats där de senaste decennierna?” och ”var har journalistkoncetrationen ökat som mest sedan sist”.

Och vi kan ta reda på att

Var du än befinner dig på Södermalm i Stockholm, så har du aldrig längre än 125 meter till en journalist
och att
medelavståndet mellan två journalister på Södermalm, i höstkväll 2018 när alla är hemma, är 37 meter

Du hittar en hela analysen i Institutet för Mediestudiers årsbok.


1 Underlaget här är yrkesverksamma medlemmar i Svenska Jornalistförbundet.

2 Här finns flera postnummer som är kopplade till exempelvis stora medieföretag. Vi har sorterat bort postbox-postnummer och liknande, varpå ett 50-tal journalister försvunnit från vardera listan.

13 feb 2019

Leo Wallentin